13. Volgograd 2006: Samariten

10 juli, 2006. Jag vaknar vid 8-tiden; solstrålen genom gardinglipan får adrenalinet att rinna. Upp! De söta tjejerna i receptionen ler; vaktgubben på p-platsen plirar snällt mot mig. Hojen startar, världen är god. Ödet håller sin vänliga hand ute idag. Tankar före Rostov-Na-Don och en välklädd kille med svart, stor bil kommer fram. ”Volgograd?” säger han. ”Ska åt det hållet, häng på mig!”

Rostov är en klibbig mardröm. Lastbilar, dieselmoln, rödljus, flygsand, järnvägsbommar, tjära, marknadsplatser, avgaser, rondeller, vägarbeten,.... Allting späckat med bilar och bakat i solen. Jag biter fast i Svarta Bilen med svett i ögonen. En timma senare har vi trasslat oss ur fällan. Han vinkar in mig. ”Caffee?” Han häller upp svart, sött och rykande ur en termos. Det smakar – magiskt. “Hungry?” Han tar fram ett paket smörgåsar och trugar. Vitt bröd, smör, kryddiga korvskivor. Jag skäms men tar emot. ”You drink!” säger han och hämtar en literflaska med vatten ur bilen, mineraliserat och extrasaltat. Han tvingar mig att ta emot. Jag är mållös. Vi tar farväl och han fräser iväg. Han hette Anatoliy och skulle till Jekaterinburg. Jag hade aldrig klarat mig ur stan utan honom. En samarit. Ibland också i kashmirtröja och stor svart bil.