Scrambler of the Unknown

Jag gillar dokumentärer. Eremiter med hästar, mat i Italien eller polisens arbete, det spelar ingen roll. Det är verkligheten jag är ute efter.

 

Och det är något åt det hållet jag känner där ute på vägarna. Det kan vara på en stekhet väg i Ukraina eller en frusen vinterväg i Sverige. Eller en parkeringsficka i Georgien där jag, en fullständig främling, bjuds på lunch av en armenisk familj. Eller i färjekön där jag träffar stolta ryssar på hemväg efter en flottuppvisning och får en sjömansmössa på huvudet.

 

Där nånstans hittar jag verkligheten. Dom där ögonblicken när livet faller på plats och blir enkelt och lättförståeligt. Att köra motorcykel genom olika kulturer är som att se en dokumentärfilm, fast i verkligheten. Och det är nog det verkliga skälet till att jag gör det. Det ger mig en möjlighet att förstå vad jag ser och varför saker och ting är som dom är.

 

Så är jag en filosof på landsvägsdäck? Nej, jag får visserligen betalt för att arbeta med ord och texter (läs PR) men i mitt fall är nyfikenhet och äventyrslusta starkare drivkrafter än logiska spetsfundigheter. Därtill har jag en hustru och en familj som tillåter mig denna lyx.

 

Och detta njuter jag av i ensamhet. Ja, jag kör ensam. Det gör att jag måste möta och umgås med de lokala kulturer jag möter. Ensamheten innebär också en frihet att välja vägar, klockslag och mat efter eget huvud. Och skulle den friheten begränsas av tekniska problem så vet jag hur en skiftnyckel fungerar.