11. Volgograd 2006: Översittare

9 juli, 2006. Uttråkad, nonchalant översittare. Tajta jeans, hästsvans. Snygg så in i helvete men lika illasmakande som bittermandel. Jobb: sälj obligatorisk trafikförsäkring till alla jävla turister. Inte ett ord på engelska. Blanketten på ryska framslängd tvärs över bordet. Finns den på engelska? Himlande ögon och en föraktfull fnysning. Lugn och fin nu. Svetten rinner inne på det trånga kontoret. Vad fan gör jag nu…. Ett ungt par kommer in. Hon hjälper mig. ”Kryssa där, stryk under där, skriv på där…” ”Spassiba” säger jag och menar det av hela mitt hjärta. Mer krångel. ”Är det där motornummer eller chassinummer?” ”Jag ska kontrollera” säger jag och ler. Ut, fram med ficklampan, kolla numren. Motornumret. OK. In igen. Iskallt sammanbiten tar hon pengarna, skriver ut pappret. Utan ett ord tar hon det ur skrivaren, reser sig. Hon vänder sig i dörren och jag vet att hon säger: ”kom med här ditt nöt, vi ska ut…!” Lugnt och fint. Över gården, upp för en trappa, in till Inspektor. Hon lämnar mig och pappret och återvänder till sin håla. Inspektorn bläddrar. Kollar passet och visumet mot datorn. Se där ja, ryssarna har ordning på uppgifterna från ambassaden i Sverige.