10. Volgograd 2006: Vitt ljus

9 juli, 2006. Tårar som rinner. En mygga träffar ansiktet. Kisar; inga flugor i ögat, snälla… Men med visirets nedfällt blir världen bara ett dis genom smutslagret Motorbullret är en mjuk kuliss, tryggt, lugnt…Tankarna smyger förrädiskt iväg. Jag får för mig att min bror och kompisen Lars väntar på mig i Ryssland…. Jag skakar på huvudet, suger i mig den nattsvala luften. Tröttheten är bedövande. Vägen spikrak nu; måste vara nära. Vitt ljus i fjärran. En gränsstation? Närmare, närmare. Yes! Den ryska gränsen! Jag sätter mig upp, skärper till mig. Fokus nu. Förbi lastbilskön, artigt men bestämt, gör mig själv synlig. Tar av hjälm, handskar, knäpper upp. Ler. En arm pekar rakt på mig. Framåt! ”Dokument!” En tung packe räcks fram. Vakten bläddrar vant. Registreringsbevis. Internationellt körkort. Pass. Visumet synas. Han tittar på S-märket, frågar något. ”Schvetsia, torist”, svarar jag och ler. Han frågar igen. ”Volgograd!” chansar jag. Han nickar uppskattande. Så blir han allvarlig; beordrar mig framåt, till kontoret där borta. Varningsklockor ringer. Vad ogillar han?