14. Volgograd 2006: Tank-kompisar

10 juli, 2006. Milen mot nord-nord-öst rinner undan. Nu är det öppen stäpp, långsamt böljande vägar och en stillastående horisont. Kroppen tycker att 13-14 mil är lagom för tankstopp. Nu kan jag proceduren. Svänger in, stannar. Bensinkillen kommer ut ur skuggan. Hjälm av, le. ”English?” ”Njet”. Spelar ingen roll, poängen är att vi pratar. Peka på 95: finns inte högre men gott om 87. Vid något tillfälle luktade soppan aceton. Nu frågar killen ”för hur mycket?” Sätt handen under hakan: ”ända upp!” Killen skriker mot kuren; damen bakom det svarta glaset startar pumpen. Ibland måste man betala i förväg – men om hon ser att vi pratar med varandra därute så mjuknar hon. Tanken är full. Fram till kuren, lägg pengarna i lådan och håll undan fingrarna. ”Donk”; låda in. Vänta. ”Donk”; låda ut. Plocka upp växel. Klart. Ibland, när dagen varit lång och trafiken är gles, så öppnas kurdörren. Nyfiken på den underliga resenären kommer damen ut. Ofta har bensinkillen en kompis i kulissen och plötsligt är vi människor som möts. Vart är du ifrån, hur fort går hojen…? Välkomna avbrott för båda parter. Aldrig har jag sett så många olika bensinmärken; ibland bara en enda station. Nybyggda, rätvinkliga snabbstopp ute på stäppen, bemannade av enkla bondpojkar. Mina kompisar.