Hemma

Det finns en punkt när mina resor mentalt börjar ta slut. Det är mot slutet, när jag är på hemväg men ännu inte är hemma. Den här gången skedde det på väg mot Lublin. "Bara Polen och två nätter kvar, nästan hemma" tänker hjärnan. På min första resa skedde det när jag lämnade Kharkiv för Polen. Det är som att bordet börjar luta hemåt och man rullar som en kula utan att tänka.

Och utan att bli alltför tjatig om dåliga vägar så kan jag bara konstarera att milen rullar lätt när man kommer ut ur östeuropa.. Vägarna i Polen är som en dröm, det går att hålla jämna 90 och att se sig omkring utan att vara rädd. Milen rullar lätt.

Och plötsligt är man där, i färjeläget och plötsligt är man i färjeläget på andra sidan havet och rullar av i en vacker men lite småkylig, svensk sommarkväll. Mot slutet av resan förflyttar jag mig i mentala tidshopp där hjärnan inte riktigt är med i mellanakterna. "Få se nu, var det igår jag lämnade Verkhovyna, eller var det i förrgår?" Jag tror det är en del i omställningsprocessen, att ställa om från "Travel Mode" till "Home Mode".

Alltnog. Jag kom hem 22:10 på fredagkvällen, exakt 14 dygn och 8 timmar efter start. Hojen rakt in i garaget, snabbt ombyte och sen ut på stan för att samla in familjens bilar (fråga inte). Igår strippade jag hojen, tvättade kläder, torkade fuktiga kvitton (som jag sparar till min minnespärmar) och var allmänt duktigt trött.

Stök i garaget dagen efter hemkomst.