SUV

Efter min förra resa, den runt Svarta Havet, skrev jag en liten betraktelse över trafiken i länder som Georgien och Ukraina. (Du kan läsa den längre ned på sidan). I korthet gick den ut på att det finns en kategori bilister som man ska upp extra noga med: SUV-folket. De i stora svarta bilar som skiter i allt vad lag och trafikvett heter.

Jag har lärt mig att se dom på långt håll och i går, på väg från Verkhovny mot Lublin, strax före Lviv i Ukraina, dök det upp en i min backspegel. En stor svart Toyota Landcruiser, i för hög hastighet och med respekten för trafik och medtrafikanter utslängd som en fimp genom fönstret. Den passerade mig, två bilar och en buss framför mig, i uppförsbacke och skymt krön. Utan att sakta ned det minsta.

Jag höjde knappt på ögonbrynen. Sådant beteende är tyvärr legio bland sådana bilar i Ukraina. Punkt.

Exakt fyra minuter senare är det stopp i trafiken och jag förstår direkt att något har hänt. Folk har klivit ur sina bilar och tittar. Jag kör sakta förbi i ytterfilen och där står Toyotan med intryckt front. Och vad värre är, på marken ligger en medvetslös, kanske död vägarbetare, sannolikt klämd mellan Toyotan och sitt arbetsfordon. En kamrat håller det blodiga huvudet i sitt knä medan en annan skriker högt och förtvivlat på föraren av Toyotan.

Jävla SUV-pack.

Såna här är lovligt byte för alla som kör svarta bilar i Ukraina.

Ur reseberättelsen från 2012:

En trafiklektion

Trafiken i öststaterna följer en egen, biologisk logik.

På den leriga botten av näringskedjan återfinns de inhemska bilarna, företrädesvis Lada eller IZH. Det är faunans lägst stående fordon. De körs om av allt och alla.

Dessa bottenkrypare finns företrädesvis i tre kategorier. Bondevarianten som proppas full med hö, höns eller husgeråd och körs av en trådsmal gubbe i sliten kostym och hatt. Familjevarianten som lastas ner med familj och körs av svettig pappa med armen ut genom fönstret. Ungdomsvarianten som bebos av ensamma killar, ungdomsgäng eller yngre par. Ofta pimpar yngre förare sin Lada i ett desperat försök att klättra uppåt i näringskedjan. Bilen förses med olika reflexer, kromade plastfälgar, antistatband och solfilm. Jag kan beundra det engagemang som en fattig kille lägger ner på sin Lada, han gör så gott han kan med det han har. Men resultatet är förutsägbart. Av den stora majoriteten bilförare ses han fortfarande som bottenkrypare och omkörningsobjekt.

Strax ovanför detta skikt rör sig valarna: lastbilar. De sköter för det mesta sitt och är ett tacksamt och ofta det enda omkörningsoffret för nyss nämnda, unga Lada-förare. Fast valarna är inte ofarliga. Deras tyngd inger respekt och ibland körs de av en ung man som i sin egen frustration svarar på utmaningen. En val kan orsaka smärta och förödelse. Dessutom förorenar de och då tänker jag inte bara på de svarta dieselmoln de lämnar efter sig. På väg mot Krim kom jag ikapp en lastbil full med vete. Föraren hade inte brytt sig om att lägga en presenning över flaket. Med påföljd att vete blåste av i en veritabel storm. Det var som att köra på rullgrus. En annan lastbil var full med enorma stenblock, helt utan kättingar eller låsanordningar, inte ens baklämmen var uppfälld. Jag höll mig på mycket långt avstånd. Och i de fall man stöter på en nyare val, kanske en Volvo eller Scania som inte klämmer ur sig svarta dieselmoln, så blir man varse allt det grus som finns på alla vägar. Även moderna valar rör upp skit - och den landar i ditt ansikte.

Sen följer en bred, färgrik och stökig nisch i näringskedjan. Här återfinns allt från lite modernare inhemska bilar som jeepliknande UAZ eller GAZ till importerade bilar, ofta begagnade. I dessa stim råder en ständig kampför att ta sig fram först. Förarna har utvecklat en närmast magisk förmåga att blixtsnabbt identifiera vad man har emot sig - och om man ska ta racet eller bli omkörd. Det här syns mest i städerna där bilisterna ständigt slåss om varenda möjlighet att komma först. Fördelen med denna hårt konkurrensutsatta nisch är att den är förutsägbar. Räkna med att alla gör allt för att ta sig fram. Räkna med att en lucka i kön är inviten till ett race. Räkna med full gas för att komma först till korsningen. Förutsägbarheten gör att man är beredd när man blir omkörd på två sidor samtidigt; man är beredd på bilar som kör mot rött; beredd på adrenalinstinna män som utan förvarning byter fil. Men förutsägbarheten har ett pris: som motorcyklist gäller 100-procentig koncentration, järnkoll bakåt och framåt, två fingrar på bromsen och rätt avstånd.

Insprängd i denna nisch, möjligen i gränslandet till nästa nivå, hittar vi muskelpojkarna. De är ofta klädda i träningsbyxor och skinnjacka och de kör undantagslöst en svårt begagnad BMW. De har inget emot att gasa men då handlar det inte om bilen utan mer om vilka de är – livvakter, gangsters, kurirer eller något annat som inger respekt i samhällets mörkare hörn. Muskelpojkarna undviker man.

Nästa nisch är den fulaste och smutsigaste. Jag kallar den SUV-nischen; svin utan vett. Här hittar vi de nyrika som ska glänsa med sina moderna tyska, engelska eller japanska bilar. Och trafikvettet minskar proportionellt med inkomsterna. Ju större och dyrare bil du har, desto större svin kan du vara. Problemet med den här biotopen är att fantasin inte räcker till för att förutse beteendet. Omkörning mot mötande trafik till exempel. Vid flera tillfällen såg jag SUV:ar vräka sig ut i mötande körfält för en omkörning, blinkande med xenonlamporna. SUV-arna räknar med att packet i mötande fil ska maka på sig - och att det beror på xenon-lamporna, inte att de mötande är rädda om livet. Det finns liksom ingen lägsta beteendenivå för SUV-arna. De parkerar som de vill, i full förvissning om att den dyra bilen signalerar så mycket makt och pengar att en parkeringsvakt vänder bort blicken. De pressar sig fram i bilköer, i full förvissning om att den dyra bilen signalerar så mycket makt och pengar att Lada-föraren aldrig skulle riskera att skada dyrgripen. De kör utan vidare 180 kilometer i timman på en 90-väg. De vräker ut bilen i våldsamma omkörningar – mitt inne i stan.

För mig representerar SUV-nischen det sämsta hos människan. Girighet, rofferi och egennytta.

Men svinen utan vett kan faktiskt förklaras. SUV-nischen är nämligen inte toppen av näringskedjan. Det finns ännu en nivå, ett litet exklusivt segment som jag kallar de svarta hajarna.

Lokalbefolkningens egen beskrivning är så god som någon: ”government”. Det är härskarna från ministerier och regeringskanslier – och de seglar ovanpå allt och alla. Kolsvarta och blänkande och med mörka rutor som hindrar all insyn rör sig dessa tyskbyggda überkryssare likt hajar i trafiken. De är försedda med blå och röda varningslampor innanför nosgrillen och har en hest brölande, genomträngande ljudsignal. De dyker upp från ingenstans, kör förbi kön, genom den rödlyktade korsningen och försvinner snabbt. En gång såg jag två stycken köra förbi kön framför nedfällda järnvägsbommar. Efter en knappt märkbar inbromsning smet de mellan bommarna och över järnvägskorsningen med ett dovt morrande från V8-motorerna.

De svarta hajarna förklarar mycket av trafikbeteendet. De representerar den yttersta makten i samhället. Alla kanske inte strävar dit men deras obehindrade framfart i den ultimata gräddfilen är något som de allra flesta öststatsförare fantiserar om. Och där hämtar svinen utan vett sin inspiration.