Kontrollstation

Den här dagen har funkat perfekt, från starten 4:06 i morse till regnskuren som kom precis när jag var framme vid resmålet i Piatra Leamt i Rumänien. Packrullen höll sig fin hela vägen och jag själv mådde som en prins efter gårdagens vilodag. Och hojen går som en klocka. Den maskinen går från klarhet till klarhet.

Men så är det det här med gränsövergångar. Idag gjorde jag tre eller fyra stycken, beroende på hur man räknar. Gränsövergångar har olika prägel. Vitryssland var byråkratisk, övernitisk och underbemannad. Där håller man sig på röd linje och gör exakt som man blir tillsagd. Vitryska gränskontrollanter ler inte.

Men det gör de ukrainska. De liksom spelar i lag och kommenterar varandra. Mitt pass gav upphov till kollektiv munterhet på väg in i Ukraina från Vitryssland, oklart varför. Dagens ukrainska utgång föranledde en grundlig genomsökning av bagaget. Men med schysst ton. Och de moldaviska gränspoliserna var korrekta.

Just när jag trodde att allt var klart kom jag fram till den rumänska kontrollen. Där var en lång kö i den stekande solen som jag körde förbi. Det gör jag alltid och folk accepterar det.

Den rumänska tullkontrollen bestod av följande:

"Cigarettes?"

"No."

"You can go".

Men vad du än gör, fota aldrig. De blir skitsura. Och för guds skull, håll ordning på de små lappar som den första, alltid beväpnade vakten, ger dig. Dessa små papperslappar är biljetter till himmelriket, det vill säga genomsläpp. Tappa bort den och du sitter fast. Exakt varför dessa lappar är så viktiga förstår jag inte.

På tal om det: jag stannade i en liten by i Rumänien idag för att köpa vatten och nåt att äta. Utanför minimarknaden satt byns A-lag och där slog jag mig ner. En av dom hade strupen bortopererad och kunde bara tala med klickljud. Alltså: Rumän. A-lagare. Strupfel.

Förstod jag nåt?

Nej.

Men kul var det och vi skildes som vänner.

Jag tror det är så här: på den sovjetiska tiden hade inte alla bil, så man åkte kollektivt. Så överallt hittar man såna här mer eller mindre förfallna busskurer. Den här såg särdeles ensam ut.

Ett annat sovjetarv: kolschosmarkörerna. Jag har åkt förbi massor men de upphör aldrig att fascinera. Hammaren och skäran i topp.

Utanför minimarknaden satt de lokala festprissarna. Inte min mest lyckade kommunikationsinsats. De begrep inte ens när jag berättade vad jag hette och jag ville veta deras namn.