Gomel

Start från Minsk strax efter sju i morse i kallt och blåsigt väder. Men inte en regndroppe och jag hade en vinden i ryggen hela tiden. Det gick som smort.

Om ni kört i österled så har ni säkert stött på "betala bensin först"-principen. Jo, man betalar först, sen tankar man. Man blir rätt bra på att uppskatta bränsleförbrukningen kan jag meddela. Och så bygger man vägar. Jäklars vad man bygger.

Och så kom då Gomel men jag trodde jag kört fel. Skorstenar, berg av ...kalk? och ett stort metallverk som blåste rök dit jag skulle. Ruffiga ytterområden och en allmän känsla av olust. Men det tog sig. Centrum är riktigt fint och nu skiner solen. Och den medhavda ölflaskan från Minsk gjorde inte resan förgäves.

Jag hann också med "Gomel Museum of Military Glory" och det var spännande. På internet hittar jag inte mycket om Gomel och andra världskriget men muséet visste besked. Här hände massor. Tre utställningsvåningar och en utepaviljong. Mycket att se och det viktiga även på engelska. Men det som verkligen grep mig såg först inte så märkvärdigt ut: tolv burkar i ett oansenligt skåp. Jag frågade guiden: det var jord och aska från tolv olika byar som nazisterna brände ner under kriget. Det var fotoförbud och det respekterade jag.

Ivan Danilovich Chernyakhovsky, tvåfaldig hjälte av Sovjetunionen och den yngste generalen någonsin i den ryska armén. Han dog 38 år gammal efter att ha träffats av granatsplitter vid dåvarande Köningsberg i Preussen. Nu byst på muséet i Gomel.

Lite orättvist att bara visa ett sånt här hus, det finns många vackra byggnader i stan. Men det var första intrycket...

Trafiken flyter på bra och fotgängare respekteras. Men man ska se upp för dyra, svarta bilar, en del förare tar staden som sin egen racerbana. Andra tar det lugnare och ser till att bilen inte laddas med...vad? Skriv en rad om du kan svaret!