22. Volgograd 2006: "Dokument!"

14 juli, 2006. Hur lång tid tar det för en nation att glömma? Frågan bubblar upp när jag står i hotellreceptionen och väntar. Väntar på att damen bakom glaset ska bli klar. Tills blanketten är ifylld. Tills alla uppgifter i passet är nogsamt avskrivna. Tills avskriften är kontrollerad och jämförd med passet ännu en gång. Jag har sett det flera gånger nu: det händer något när jag lämnar över mitt pass. Ögon stannar upp, en varningslampa tänds: ett utländskt pass! Vilande subrutiner aktiveras, autonoma och väl inövade handgrepp tar över. Och ändå stiger lukten av sammanbiten nervositet upp… Inför järnvägsgrabbarna kvällen innan gjorde jag pantomim av polisen, han som inte ville röra utländska dokument. Jag tyckte det var roligt – men det tyckte inte grabbarna. De drog inte ens på munnen. Jag insåg då att en framsträckt hand och ordet ”dokument” framkallar bilder av en tid då fel dokument – eller inga dokument – betydde elände, kanske död. Det är dessa mörka skuggor som fladdrar förbi bakom glasen vid hotellens ankomstdiskar. Tröttsamt och enerverande när svetten rinner och man bara vill komma upp på rummet så fort som möjligt. Men insikten stärker mig. Den får min trötthet att verka….fjuttig.