21. Volgograd 2006: Private buziness

13 juli, 2006. Återigen hamnar jag på fel hotell, denna gång professionellt ditvisad av en taxichaufför. ”Oh, well”, jag byter i morgon. På uteserveringen träffar jag Max. Hans engelska är lika dålig som min ryska men jag lär mig snart två saker: han väntar på kompisar och på lördag ska han gifta sig. Vi skålar och jag bjuder på en öl till. Kvällens mysterium handlar om vad Max jobbar med. Han är metallurg och jobbar med järnväg. Det låter väl logiskt men ändå, jag känner att jag missar något. Han kompisar - Artur, Yevgenov och Dimitri anländer - och mysteriet tätnar. Ingen talar mer än bara några ord engelska men jag inser att tre av dom fyra jobbar tillsammans med något. Artur, den storväxte, far ut i ett engagerat tal med politiska övertoner och det är nu jag riktigt hör – lyssnar - på det ryska språket för första gången i mitt liv. Det är oerhört vackert, det sjunger, stiger, sjunker… Jag fattar inte ett ord men applåderar när han är färdig. Men vad jobbar killarna med? ”Logistik” uppfattar jag. Järnvägstransporter? Njaa, inte riktigt. ”Private buziness?” ”Da! Till slut lyckas jag komma på deras affärshemlighet. Grabbarna köper och säljer järnvägsvagnar. Affärerna går lysande. Vi firar till långt inpå natten.