19. Volgograd 2006: Mil på stäppen

13 juli, 2006. Jag lämnar Volgograd tidigt på morgonen. En vändpunkt i resan; nu betyder varje mil en bit närmare hem. Jag känner mig kluven. Skulle vilja lära mig mer, se mer. Men även om hotellet är trevligt, personalen vänlig och pizzan utmärkt så frestar staden på. Den är varm, trafiktät, svårnavigerad. Tidigt på morgonen är stäppen skön. En klarblå, oändlig himmel. I ravinerna är det flera grader kallare än på slätten. Luften är frisk och trafiken förunderligt gles. Innan jag vet ordet av har jag lagt 20 mil. Detta var ursprungligen resans längsta dagsetapp, ungefär 90 mil enligt Map24. Nu tar jag det hela med ro. Internetavstånden stämmer bara delvis med verkligheten. Och 90 mil är ju inte resans längsta längre… Farten ligger mellan 75-80. Kör 3-4 mil sittande, står upp ett par mil, sitter ned i 3-4 mil. Tempot infinner sig. De första 20 milen går lätt. Från 20 till 40 är lite tyngre. Från 40 till 60 är jobbigt. Från 60 till 80 får jag bita ihop och peppa mig själv. Sen kommer andra andningen. Fråga mig inte vad eller hur. Efter 80 mil infinner sig ett slags eufori. Då spelar avståndet ingen roll längre. Efter drygt 90 mil rullar jag in i Kursk. Svettig, skitig och illaluktande som en gris. En timma senare sitter jag nyduschad och omklädd på uteserveringen med en immig öl i näven. Lite stel, lite surr i fingrarna, lite öm i häcken. Men lycklig som ingen annan i världen. Livet är härligt.