18. Volgograd 2006: Givakt

12 juli, 2006. Ryska krigsminnen skapar ambivalens, i alla fall hos mig. För det första finns det gott om dom. Genom Ukraina och Ryssland dök dom upp lite varstans: ett monument, en stensättning, en pelare, en staty (gärna av en soldat med rysk k-pist i näven) Eller en T-34:a på piedestal. Hur många stridsvagnar som står på piedestaler i länderna vet nog bara den historiska avdelningen på ryska krigsministeriet… Det första jag märkte var att på alla minnesplatser – och jag menar på alla – låg färska blommor. Minnena är i högsta grad levande. Statyerna är undantagslöst pompösa och storvulna, utstrålar styrka och oövervinnlighet. Låt oss inte bli politiska - men man måste vara blind för att inte se idealiseringen av det kommunistiska framåtskridandet. Observation nr 3: det funkar. Okej, inte alla stensättningar och inte alla statyer. Muskulösa kroppsbyggarideal, särskilt de med rysk k-pist i näven, känns långt från sanningen. Men de utstrålar en kraftfullhet som man inte undgår. ”Krigarärans Sal” på Mamyev Kurgan var något helt annat. Det var stort, det var mäktigt, det var stämningsfullt. Framför blomsterkransarna – färska sådana – kändes det självklart med givakt och en stram bugning. Respekt.