Väder

Text från ett föredrag jag höll på Rotary, runt 1999.

Hojen hade gått 75 mil och det var dags för första servicen. Eftersom Triumph inte har någon auktoriserad verkstad i Östergötland, och eftersom det är för långt till Olofström, så valde jag MC Tekno i Karlstad för service. Det ger mig dessutom en anledning att få ta ut en semesterdag för hojåkning…

Nu var det alltså dags för 100-milaservice. Det var i slutet av april och morgonen var gråmulen och kall. Men vägarna var torra och jag kom fram vid 9-tiden.

Vid lunch började duggregnet. Sola i Karlstad hade ersatts av ett jämngrått molntäcke och vid 3-tiden, när servicen var klar, föll ett kallt, strilande regn.

Kör man MC i Sverige i april, så får man vara beredd. Jag drog på mig regnställ, stövelöverdrag och stora galonhandskar innan jag satte upp för att köra de dryga 20 milen tillbaks till Mjölby.

Att köra i regn är inget kul. Sikten försämras, flytet i körningen blir sämre och hojen blir nerskitad. Det värsta är dock de svarta fläckarna på vägen där tjära krupit upp ur asfalten. De är förrädiskt hala i blötan.

Men man vänjer sig efter stund. Hojen lunkar snällt, milen trillar på och man börjar så smått se fram emot att få komma hem.

I Laxå kom snön.

Ni vet hur aprilsnö ser ut. Snöflingor stora som cornflakes uppblötta i mjölk. Farten sjönk till 50 och sikten till 20.

Aprilsnö brukar ju vara kortvarig. Men inte denna gång. Det snöade tjockt i 10 mil. När jag rullade in i Motala var jag på vippen att ge upp. Då hade jag is i förgasarna och jag själv såg ut som en snöboll. Bilisterna jag mötte stirrade på mig som om de sett ett spöke.

Jag beslutade trots allt att bita ihop och försöka ta mig hem till Mjölby. Och under över alla under – i backarna upp ur Motala upphörde snön. Nu vara det bara regn.

Aldrig har jag välkomnat ett regn mer.

Det finns nämligen värre.