Auschwitz

Text från ett föredrag jag höll på Rotary, runt 1999

Sommaren därpå bestämde Maria och jag att vi skulle åka till Auschwitz i Polen. Varför Auschwitz? Tja, det är väl en plats som alla borde besöka någon gång i livet.

Att vi skulle åka MC var givet. Mjölby – Ystad gick som en dans, färjan till Gdansk likaså.

Planen var att med färja passera under det regnområde som kom söderifrån, komma ut i solsken och styra kosan mot Polens sydvästra hörn.

General Eisenhower sade en gång ”Ingen stridsplan överlever kontakt med fienden”. Så icke heller vår plan. Vi utsattes för ett regelrätt bakhåll av vädergudarna. Av våra planerade 50 mil första dagen blev det bara 18 innan skyfallet tvingade in oss på ett stadshotell med läckande fönster och rostigt kallvatten i kranarna.

På TV:n såg vi hur tak och träd blåst bort i ovädret. ”Hoppsan, och här kommer vi på motorcykel!”. Vi skrattade åt eländet och fick ett element uppburet på rummet.

Dagen därpå sken solen, vi kom fram och upplevde skuggor från det förflutna som vi aldrig glömmer.

Sen satte vi oss på hojen och åkte hem igen.

Resan skapade band. Mellan Maria och mig och mellan mig och Triumph. Vi körde 240 mil i ösregn, damm, dieselrök och obeskrivligt knöliga polska vägar. Triumphen missade inte ett enda slag. Den drog urstarkt och skulle ha kört oss världen runt om vi velat.

Min kärlek till Maria består. Och till Triumph.

Är det detta som är ”resandets magi…”?